Det brasilianska peniskomplexet

Med risk för att bli skjuten, halshuggen eller avlivad på annat sätt tänker jag idag sticka ut hakan och lyfta ett fenomen som jag gått och retat mig på länge. Det handlar om inskränkhet och dubbelmoral..


Jag tror att alla vi som någon gång närvarat vid en tävling eller ett träningsläger kan vittna om att det råder en otroligt kamratlig stämning på de här tillställningarna.
Man skakar hand med motståndaren, pratar med domare och utbyter erfarenheter med alla andra.
Parallellt med detta sker en helt annan diskussion internt på klubbarna.
Jag har gästat ett flertal klubbar runt om i landet där det här finns och själva fröet till företeelsen planterades i ursprungslandet Brasilien. Det handlar nämligen om diskussionen kring huruvida det är okej att träna på klubbar som inte tillhör samma team som det egna.
I Brasilien lärde jag mig att det inte var okej att träna hos någon annan än den egna stora sensein som var kopplad till Dynamix då jag själv hörde till en Dynamixklubb i Sverige. När vi gjorde det ändå fick vi en ovän för livet. Däremot var det inte problem att bli mottagen på den andra klubben fast man hörde hemma hos ett annat team. Vad denna inställning beror på vet jag inte. Gissningarna är många.
För vissa handlar det om att man inte ska avslöja sin klubbs tekniker för konkurrenterna för andra kanske det handlar om man vanhedrar sin sensei genom att tillfälligt välja någon annan för nyhetens behag
och precis som alltid har även detta mynt två sidor. Jag har många gånger stött på kommentarer
gällande just detta att man inte kan träna på andra klubbar.


Ett flertal bekanta till mig har till exempel skrivit på ett avtal på sin klubb där de lovar att de inte kommer att träna någon annan stans. Jag har däremot aldrig hört talas om att att någon blivit nekad att gästträna på en annan klubb. Hur hänger det här ihop? Jag vill för övrigt säga jag kan förstå det brasilianska peniskomplexet i Brasilien. Brasilien är ett land med en matchokultur och intrigerna mellan de stora namnen är stora och självklart kan man hålla på sitt när den minsta källardojon har en högre kompetens än hela samlade Jiu Jitsu-Sverige.


Jag kan också förstå att kontrakterade fighters ska hålla sig till sitt hus och inte ge bort hemligheter till höger och vänster. Dock är det för mig helt obegripligt att vi i Sverige, där idrotten bara är i sin vagga, när vi har en handfull blackbelts när man räknar bort de importerade brassarna har tagit till oss och försöker efterleva detta peniskomplex som är och bör förbli en brasiliansk företeelse. För mig som är -69 tjej är det svårt att hitta bra sparring på hemmaklubben. Visst är killarna duktiga på att anpassa sig men det är fortfarande inte 100+Johan jag ska möta på tävlingsmattan och ska jag nånsin bli bra på det här så måste jag få sparra mot mina jämlikar. Enda sättet för mig att göra det är att åka på läger och att träna överallt där jag får tillfälle för det är trots allt övning som ger färdighet.
De som lever efter principen att man endast ska träna på den egna klubben menar egentligen att det är bättre att nöta samma sak hela tiden än att ibland pröva nåt nytt och söka nya utmaningar. Jag vägrar förstå resonemanget. Även för dem som har många välmatchade sparringpartners på den egna klubben är det bra att lyfta blicken och se vad som finns på andra sidan staketet.


Jag är av den åsikten att övning ger färdighet och ju fler oförutsägbara situationer man sätts inför desto mer beredd är man på att möta motgångar både på mattan och i livet i övrigt. Därför tänker i alla fall jag fortsätta resa, brottas och lära vid alla tillfällen som ges. Hur gör du?


Vi ses på mattan Diana